Konsten att dricka sju koppar saltvatten och Kabita haller pa att bli Therese igen
Eftersom vi var radda att det skulle bli strejk igen, akte vi for ungefar en vecka sen tillbaka till Kathmandu. Vi har inte rad att riskera att fastna nagon stans. Men typiskt nog har det inte varit nagon stejk. Man ska val dock inte klaga. Nar de strejkar har gar ingen trafik och knappt nagra restauranger ar oppna. Sist fick vi forst ga till ett hostel dar en anstalld ringde en van, sen smog vi ivag till en val gomd restaurang utan nagra fonster - bara for att kaka lunch. Sa nej, man ska inte klaga.
Det senaste har vi hallt oss sysselsatta med yoga - och det ni ar nastan en historia for sig. Sjalva onvningarna var ungefar som den lilla yoga jag gjort tidiagre. Men i mandags och tisdags, testade vi pa "yoga cleansing". Eftersom jag hade haft ont i magen i nastan tva veckor tyckte jag att det kunde vara vart ett forsok. Yoga cleansing innebar att vi under mandagen bara at frukt och under tisdagen inte at nagot alls. Frukten gick bra och jag skulle faktiskt kunna tanka mig att testa det igen. Magontet forsvann efter den dagen. Tisdagen blev dock nagot utover det vanliga, inte bara for att vi inte at nagot utan ocksa p.g.a. saltvatten. Var larare, Akin fick oss att dricka mer an sju koppar var av varmt saltvatten. Ni kan nog lista ut sjalva vart det ledde... Det var mer an ett antal ganger jag och David sneglade pa varandra och undrade vad sjutton vi holl pa med. Det ska tydligen vara jattenyttigt av en massa olika anledningar. Akin brukar mest saga att det far ut alla gifter. Det var mycket snack om gifter.
Utover tisdagen har yogan vart valdigt bra och Akin och hans fru valdigt mysiga. Om det ar nagon som av en handelse kanner for att gora yoga i Kathmandu kan jag starkt rekomendera dem. Den har veckan var det bara jag och David, sa vi fick privatlektioner :)
Yogan slutade igar och idag ar det min sista dag i Nepal. Jag har tankt mycket pa vad jag vill saga egentligen sa har pa slutet. Det har gett mig enormt mycket av att vara har. I augusti ar det ett ar sen jag rakade hamna pa Peace works hemsida och laste en tjejs resbrev. Hon hade vart i Indien i ett ar och dar och da bestamde jag mig for att jag skulle aka. Jag hade ingen aning vart och sa tom till organsiationen att jag kan tanka mig att aka lite vart som helst. Tva veckor senare fick jag reda pa att jag skulle aka till Nepal och flera mander efter det bar det av. Jag var valdigt nervos i borjan, mest for att resa sjalv och kande mig smatt forvirrad i Kathmandu. Men hela resan har visat sig vara langt over mina forvantningar. Nagon sa en gang till mig att det inte ar vart du aker som spelar roll, utan manniskorna du moter. Han hade valdigt ratt i det - aven fast jag verkligen tycker om Nepal som land och all kultur har. Det ar pa min familj i byn (- specillet min nepalesiska farmor som jag kom mycket nara aven fast hon inte pratar nagon engelska och jag bara marginell nepalesiska), min van Sunita, min roliga granne Surita, alla barn som har en tendens att vara overallt, lararna pa skolan och tom "the drunken men" som brukade komma till vart hus och dricka rokshi (min vardmamma lagade rokshi-risvin i tradgarden) och alla volontarer och nagra av deras vardfamiljer. Ibalnd har det vart jobbigt, men oftast har jag faktiskt kannt att jag haft ett andra hem. Har jag vart nere har det alltid funnits nagon att ga och halsa pa, alltid nagon som bjuder pa te och fragar hur det ar "tik cha?" tik cha!".
Till er darhemma: Det ska bli valdigt kul att traffa er!. Jag har ju som sagt vart sadar flitig nar det galler bloggande - anda har jag bestamt for mig att det finns en familj som kommenterat varje inlagg och det har varmt ska ni veta. Jag utnamner familjen i Stordal till mina trognaste blogglasare! Pris finns att inhamta i Ljungskile nar helst det passar (det ar en fordel om jag hunnit hem).
Nu ska jag ge mig av och intaga mitt sista Daal Bhaat ;)
Therese
Det senaste har vi hallt oss sysselsatta med yoga - och det ni ar nastan en historia for sig. Sjalva onvningarna var ungefar som den lilla yoga jag gjort tidiagre. Men i mandags och tisdags, testade vi pa "yoga cleansing". Eftersom jag hade haft ont i magen i nastan tva veckor tyckte jag att det kunde vara vart ett forsok. Yoga cleansing innebar att vi under mandagen bara at frukt och under tisdagen inte at nagot alls. Frukten gick bra och jag skulle faktiskt kunna tanka mig att testa det igen. Magontet forsvann efter den dagen. Tisdagen blev dock nagot utover det vanliga, inte bara for att vi inte at nagot utan ocksa p.g.a. saltvatten. Var larare, Akin fick oss att dricka mer an sju koppar var av varmt saltvatten. Ni kan nog lista ut sjalva vart det ledde... Det var mer an ett antal ganger jag och David sneglade pa varandra och undrade vad sjutton vi holl pa med. Det ska tydligen vara jattenyttigt av en massa olika anledningar. Akin brukar mest saga att det far ut alla gifter. Det var mycket snack om gifter.
Utover tisdagen har yogan vart valdigt bra och Akin och hans fru valdigt mysiga. Om det ar nagon som av en handelse kanner for att gora yoga i Kathmandu kan jag starkt rekomendera dem. Den har veckan var det bara jag och David, sa vi fick privatlektioner :)
Yogan slutade igar och idag ar det min sista dag i Nepal. Jag har tankt mycket pa vad jag vill saga egentligen sa har pa slutet. Det har gett mig enormt mycket av att vara har. I augusti ar det ett ar sen jag rakade hamna pa Peace works hemsida och laste en tjejs resbrev. Hon hade vart i Indien i ett ar och dar och da bestamde jag mig for att jag skulle aka. Jag hade ingen aning vart och sa tom till organsiationen att jag kan tanka mig att aka lite vart som helst. Tva veckor senare fick jag reda pa att jag skulle aka till Nepal och flera mander efter det bar det av. Jag var valdigt nervos i borjan, mest for att resa sjalv och kande mig smatt forvirrad i Kathmandu. Men hela resan har visat sig vara langt over mina forvantningar. Nagon sa en gang till mig att det inte ar vart du aker som spelar roll, utan manniskorna du moter. Han hade valdigt ratt i det - aven fast jag verkligen tycker om Nepal som land och all kultur har. Det ar pa min familj i byn (- specillet min nepalesiska farmor som jag kom mycket nara aven fast hon inte pratar nagon engelska och jag bara marginell nepalesiska), min van Sunita, min roliga granne Surita, alla barn som har en tendens att vara overallt, lararna pa skolan och tom "the drunken men" som brukade komma till vart hus och dricka rokshi (min vardmamma lagade rokshi-risvin i tradgarden) och alla volontarer och nagra av deras vardfamiljer. Ibalnd har det vart jobbigt, men oftast har jag faktiskt kannt att jag haft ett andra hem. Har jag vart nere har det alltid funnits nagon att ga och halsa pa, alltid nagon som bjuder pa te och fragar hur det ar "tik cha?" tik cha!".
Till er darhemma: Det ska bli valdigt kul att traffa er!. Jag har ju som sagt vart sadar flitig nar det galler bloggande - anda har jag bestamt for mig att det finns en familj som kommenterat varje inlagg och det har varmt ska ni veta. Jag utnamner familjen i Stordal till mina trognaste blogglasare! Pris finns att inhamta i Ljungskile nar helst det passar (det ar en fordel om jag hunnit hem).
Nu ska jag ge mig av och intaga mitt sista Daal Bhaat ;)
Therese
Ett gammalt + ett nytt och nagon slags forklaring
Lumbin + fargfestivalen Holi
"Det blev bestamt valdigt fort i torsdags kvall. Sa i lordags begav vi oss ivag till Lumbini - dar Buddha ar fodd. Allt som allt var vi fem personer, jag, Iona fran Skottland, Elena fran Tyskland och en av mina lararkollegor Dharma och hans baste van Kishor.
Lumbini ar fullt av tempel och man behover egentligen mer an en dag for att kunna se alla. Vi missade nagra, men jag kande mig ganska matt pa tempel den dagen sa det gjorde inget. Dock var det harligt att komma dit och templena ar valdigt vackra. Det kanns over hela stallet att det ar en spriituell plats och det ar valdigt lungt dar.
Forst natten nar vi kom dit bodde vi pa ett hostel. Det var ett ganska stort hostel men vi var de enda gasterna."
Jag skrev det har for ganska langesen och ja, jag vet jag ar inte en sarskilt flitig bloggare. Nar man skriver sa sallan blir det ocksa valdigt svart att komma ifatt. Till mitt forsvar vill jag dock saga att det varit nyttigt att inte anvanda internet sa mycket. Jag anvande det pa tok for mycket pa Nya Zeeland forra aret och det blev ibland som jag stod med en fot hemma i Sverige.
Det har forstass hant ganska mycket sen sist jag skrev. Sammanfattningsvis: ovanstaende, jag har mott nya volontarer i byn. Jag har vart pa ett lager i Lamatar for barnen pa barnhemmet i byn, det har inte vart nagon skola tills for ganska nyligen sa jag har jobbat pa en odling. Har gjort en kort vandring eftersom jag plotsligt inte hade sa mycket att gora nar det galler projekten har, vart pa alltsomallt tre brollop nu och ja, mycket mer. Till hojdpunkterna hor dock alla de manniskor jag mott. Jag har blivit mycket narmare en nepalesisk tjej i byn, Sunita. Mott danska Adine och kanadensiska Felicity och blivit valdigt nara tjejen med det langa haret pa bilderna - Iona fran Skottland.
Pa grund av att jag behovt forlanga mitt visum och for att lagret var alldeles nara, har jag bott hos Iona i Kathmandu en del. Vi har vart pa FN party och blivit stammisar pa OR2K, en israelisk restaurang. Att vi blev stammisar dar ledde till att vi faktiskt blev erbjudna modelljobb. Fraga mig inte varfor, men en nepalesisk designer vill ha nagra utlanska tjejer i sin show. Jag tackade dock nej, hur coolt det an lat. Det skulle bli mycket traning och nu ar det sa att David just har anlant och sa fort det slutar vara strejk har ska vi ut och vandra ett tag. Det ar helt ok med min nepalesiske koordinator, sa vi tankte att det kunde vara lite trevligt att vandra i de dar bergen har :)
Och jo, for er som inte hort det. Det ar strejk har och maoisterna demostrerar pa gatorna i Kathmandu. Det ar inte valdsamt, men vi haller oss borta. Eftersom det inte gar nagra bussar, har vi bestamt oss for att det ar vart att flyga ner till Chitwan. Jag trodde jag skulle vara har i tva dar, sa jag har alla mina grejer dar. Forhoppningsvis slutar strejeken snart. Jag har hort att andra lander forsoker satta press pa Nepal och kommer maoisterna och regeringen fram till en losning, sa slutar det snart. Men det ar ingen som riktigt vet har.
Vi mar i alla fall fint.
/Therese
Pokhara i fem dagar
Idag ar min sista dag i Pokhara. Jag kom hit i onsdags och motte upp med min kompis Amica - en annan volontar jag traffade forsta veckan i Nepal. Pokhara ar helt galet, otroligt vackert. Jag har redan bestamt mig for att aka tillbaka hit innan jag aker hem. Himalya ligger i bakgrunden - och har till skillnad fran Kathmandu, kan man se bergen riktigt bra. Alldles intill Pokahara ligger en sjo som ar omringad av vackra berg. Det ar helt enkelt valdig fint har. Vi har vart vid ett buddisttempel uppe pa ett av bergen, tagit en romantisk battur och Amica har skarmflygit (det star sa pa tyda.se om paragliding?). Jag foljde med upp och bestamde mig efter ca fem minuter att jag ocksa tanker gora det om jag har rad.
Utover det har vi atit himla mycket mat och jag har druckit alldeles for mycket kaffe. Jag har i princip tagit igen allt jag missat den senaste manaden. Men nu ska det faktiskt bli skont att komma tillbaka och ata daal bhaat igen.
Manniskorna i Nepal ar valdigt gastvanliga, varma och tillmotesgaende. Jag traffde tva tjejer forsta dagen och fragade dem om vagen till vart hostel. De foljde mig hela vagen dit och efter det har de tagit pa sig att vara vara personliga guider. De har vart med oss varje dag och tagit hem oss pa middag. Forst hemma hos den ena tjejen Mondevi och sedan hos den andra, Rita. Igar var vi hemma hos Ritas pojkvan och at.
Aven i Chitwan ar manniskorna valdigt tillmotesgaende. Forra helgen var jag pa tva brollop. Lordagens brollop var roligast. Forst var vi hemma hos brudgummen och firade och at. Sen akte alla hans slaktingar och vanner buss till brudens hem. Jag och min kompis satt pa taket och de var helt galna - i alla fall i nepalesiska matt matt. De sjong och skrek och ropade hela vagen. Sen nar vi kom dit, ca 45 min senare, utmarkte jag mig ganska rejalt. De var inga andra volontarer dar och det gick inte riktigt att smalta in. Pa manga hinduistiska brollop som det har har dom dans. Det innebar att tre personer dansade at gangen och alla andra (sadar en hundra pers) stod i en cirkel runt om och tittade pa. En man jag pratat lite med ropade pa mig "Kabita come and sit over here" och jag gick glatt dit. Nagra sekunder senare hade de dragit mig in i cirkeln. Det var inget annat att gora an att borja dansa. Det har hande sju ganger under kavllen. Jag var lite generad i borjan, fast det var valdigt kul.
Ska forsoka skarpa mig med bilder - och bloggning. Har i Pokhara ar det inga problem, men hemma har jag en halvtimmes promenad till narmaste internet.
Hursomhelst sa trivs jag valdigt bra, med min vardfamilj, skolan och byn dar jag bor i.
Therese
Utover det har vi atit himla mycket mat och jag har druckit alldeles for mycket kaffe. Jag har i princip tagit igen allt jag missat den senaste manaden. Men nu ska det faktiskt bli skont att komma tillbaka och ata daal bhaat igen.
Manniskorna i Nepal ar valdigt gastvanliga, varma och tillmotesgaende. Jag traffde tva tjejer forsta dagen och fragade dem om vagen till vart hostel. De foljde mig hela vagen dit och efter det har de tagit pa sig att vara vara personliga guider. De har vart med oss varje dag och tagit hem oss pa middag. Forst hemma hos den ena tjejen Mondevi och sedan hos den andra, Rita. Igar var vi hemma hos Ritas pojkvan och at.
Aven i Chitwan ar manniskorna valdigt tillmotesgaende. Forra helgen var jag pa tva brollop. Lordagens brollop var roligast. Forst var vi hemma hos brudgummen och firade och at. Sen akte alla hans slaktingar och vanner buss till brudens hem. Jag och min kompis satt pa taket och de var helt galna - i alla fall i nepalesiska matt matt. De sjong och skrek och ropade hela vagen. Sen nar vi kom dit, ca 45 min senare, utmarkte jag mig ganska rejalt. De var inga andra volontarer dar och det gick inte riktigt att smalta in. Pa manga hinduistiska brollop som det har har dom dans. Det innebar att tre personer dansade at gangen och alla andra (sadar en hundra pers) stod i en cirkel runt om och tittade pa. En man jag pratat lite med ropade pa mig "Kabita come and sit over here" och jag gick glatt dit. Nagra sekunder senare hade de dragit mig in i cirkeln. Det var inget annat att gora an att borja dansa. Det har hande sju ganger under kavllen. Jag var lite generad i borjan, fast det var valdigt kul.
Ska forsoka skarpa mig med bilder - och bloggning. Har i Pokhara ar det inga problem, men hemma har jag en halvtimmes promenad till narmaste internet.
Hursomhelst sa trivs jag valdigt bra, med min vardfamilj, skolan och byn dar jag bor i.
Therese
Mero Nam Kabita Ho
Hej. Ursakta att det drojt ett tag. Det ar lite sisadar med internet har. Och med elen ocksa for den delen. Den kommer och gar den ;)
Jag har kommit fram till min vardfamilj och bott dar i ungefar tva veckor nu. Jag har helt klart borjat vanja mig och jag trivs har. Det finns inte sa mycket att gora kanske, men jag umgas en del med nagra andra volontarer och dessutom ar min vardfamilj valdigt mysig. Speciellt min vardpappa. Jag hade en sa fin beskrivining av honom, men den har jag visst glomt.. mysig ar han i alla fall. Han har sagt till mig att om jag far hemlangatn sa ska jag prata med honom, sa aker vi ut och aker en svang.
Brevid oss bor en hinduistisk familj (min familj ar buddister) en av dem heter Surita och henne umgas jag en del med. Ratt som det ar ropar hon Kabitaaa och bjuder pa te. Hennes man jobbar i Saudiarabien och kommer hem vart annat ar. Tva ar dar och sen tva manader hemma. Plotsligt kanns inte fem manader som nagon sarskilt lang tid.
Fatum ar att alla kallar mig Kabita har, utom de andra volontarerna. Jag som trodde att det var mest pa skamt vi fick de dar namnen, men nu har jag till och med borjat lystra till det... :)
Det ar svart att sammanfatta livet har, jag har pa natt satt vant mig ganska fort. Ibland ar det jobbigt att inte "gora nagot" hela tiden, men jag tror att det ar valdigt bra for mig. Duschen ar ett rum dit jag tar med mig en hink med vatten och en liten hink. Sen haller jag vattnet over mig.
Maten ar ocksa ganska speciell. I princip ater vi samma sak, Daal Baath. Det ar ris och linsoppa med tillbehor bestaende av gronsaker. Det ater vi vid nio pa morgnen och sen vid sex- sju pa kvallen. Det ar det vi ater, och ibland lite nudlar vid tre. Inget vart fjarde timme har inte.. Men jag haller pa att vanja mig.
Sa till sist, min skola. Forst kandes det sadar, lararna pa kontoret satt som fragetecken nar jag spatserade in och ingen av dem visste att jag skulle komma. Men efterhand kom det fler larare, vars engelska var battre och de har hjalpt mig jattemycket. Det ar fortfarande svart att halla i lektionerna och fa barnen att lyssna och att forsta varandra. Deras engelska racker inte alltid sa langt och min nepalesiska kan nog forbattras ganska rejalt den med.
Nu ska jag avsluta och sa hoppas jag att det inte blir tre veckor igen till nasta inlagg.
Ta hand om er!
Therese
Jag har kommit fram till min vardfamilj och bott dar i ungefar tva veckor nu. Jag har helt klart borjat vanja mig och jag trivs har. Det finns inte sa mycket att gora kanske, men jag umgas en del med nagra andra volontarer och dessutom ar min vardfamilj valdigt mysig. Speciellt min vardpappa. Jag hade en sa fin beskrivining av honom, men den har jag visst glomt.. mysig ar han i alla fall. Han har sagt till mig att om jag far hemlangatn sa ska jag prata med honom, sa aker vi ut och aker en svang.
Brevid oss bor en hinduistisk familj (min familj ar buddister) en av dem heter Surita och henne umgas jag en del med. Ratt som det ar ropar hon Kabitaaa och bjuder pa te. Hennes man jobbar i Saudiarabien och kommer hem vart annat ar. Tva ar dar och sen tva manader hemma. Plotsligt kanns inte fem manader som nagon sarskilt lang tid.
Fatum ar att alla kallar mig Kabita har, utom de andra volontarerna. Jag som trodde att det var mest pa skamt vi fick de dar namnen, men nu har jag till och med borjat lystra till det... :)
Det ar svart att sammanfatta livet har, jag har pa natt satt vant mig ganska fort. Ibland ar det jobbigt att inte "gora nagot" hela tiden, men jag tror att det ar valdigt bra for mig. Duschen ar ett rum dit jag tar med mig en hink med vatten och en liten hink. Sen haller jag vattnet over mig.
Maten ar ocksa ganska speciell. I princip ater vi samma sak, Daal Baath. Det ar ris och linsoppa med tillbehor bestaende av gronsaker. Det ater vi vid nio pa morgnen och sen vid sex- sju pa kvallen. Det ar det vi ater, och ibland lite nudlar vid tre. Inget vart fjarde timme har inte.. Men jag haller pa att vanja mig.
Sa till sist, min skola. Forst kandes det sadar, lararna pa kontoret satt som fragetecken nar jag spatserade in och ingen av dem visste att jag skulle komma. Men efterhand kom det fler larare, vars engelska var battre och de har hjalpt mig jattemycket. Det ar fortfarande svart att halla i lektionerna och fa barnen att lyssna och att forsta varandra. Deras engelska racker inte alltid sa langt och min nepalesiska kan nog forbattras ganska rejalt den med.
Nu ska jag avsluta och sa hoppas jag att det inte blir tre veckor igen till nasta inlagg.
Ta hand om er!
Therese
Bland elefanter, skrap, utslapp, vacker natur och harliga manniskor
Battre gott, men kort tanker jag och darfor ska jag harmed borja pa mitt forsta blogginlagg.
Det ar svart att forsoka beskriva de forsta tva veckorna har. Konstigt nog vanjer jag mig ganska snabbt vid hur annorlunda allt ar. Det ar lite svarare att vanja sig vid att vara har pa egen hand och pa samma gang att aldrig vara ensam. Jag har inte vart for mig sjalv mer an kanske en kvart sen jag kom hit.
Kathmandu var mycket, mycket av allt och valdigt kallt. Manniskor och bilar overallt. Pa det ett stort gratt moln av avgaser och utslapp so vilar over staden - det gar oftast inte att se Himalaya nar du ar i Kathmandu, aven fast det ligger mycket nara.
Sen var det ju inte bara det. Vi har besokt flera vackra tempel och det ar anda en harlig stad, sa lange man inte stannar dar for lange...
I forrgar kom vi hit till Chitwan fran Kathmandu. Pa vagen gjorde vi rafting, som jag eftersom jag ar sjuk forst inte tankte vara med pa. Som tur var blev jag overtalad och foljde med. Det var jattekul och lite smalaskigt. Mest av allt for att jag var radd att tappa mina glasogon. Troligtvis darfor var jag, och en nepalesisk kille, de enda som lyckades halla sig kvar nar baten stallde sig upp pa sidan och var pa vag att hamna upp och ned - vilket den som tur var inte gjorde.
Har i Chitwan har vi redan hunnnit med en promenad i djungeln, som jag tyckte var helt fantastiskt. Efter Kathmandus buller var lugnet dar otroligt. Vi fick smyga for att inte dra till oss for mycket uppmarksamhet. Man vill inte garna traffa pa ett gang noshorningar nar man promenerar i skogen. Gor man det har jag dock fatt lara mig att man ska springa i sicksack och sen klattra upp i ett tad. Sa ar det lugnt ^^
Utover promenaden har vi akt kanot i en a och tittat pa korkodiler, suttit vid flodbanken och druckit Everest-ol och idag ska vi rida pa elefanter.
Nu ska jag ta och ladda upp lite bilder pa facebook, tror det ar lattare. Sa skriver jag igen nar jag kommit till Rampur - dar jag ska bo fram till maj-juni.
och jo, det dar med bloggnamn ar alltid sa valdans svart. I brist pa fantasi tog jag mitt nepalesiska namn som jag fatt tilldelat av min spraklarare Keshav. Det ar alltsa Kabitaa och betyder poesi.
Therese
Det ar svart att forsoka beskriva de forsta tva veckorna har. Konstigt nog vanjer jag mig ganska snabbt vid hur annorlunda allt ar. Det ar lite svarare att vanja sig vid att vara har pa egen hand och pa samma gang att aldrig vara ensam. Jag har inte vart for mig sjalv mer an kanske en kvart sen jag kom hit.
Kathmandu var mycket, mycket av allt och valdigt kallt. Manniskor och bilar overallt. Pa det ett stort gratt moln av avgaser och utslapp so vilar over staden - det gar oftast inte att se Himalaya nar du ar i Kathmandu, aven fast det ligger mycket nara.
Sen var det ju inte bara det. Vi har besokt flera vackra tempel och det ar anda en harlig stad, sa lange man inte stannar dar for lange...
I forrgar kom vi hit till Chitwan fran Kathmandu. Pa vagen gjorde vi rafting, som jag eftersom jag ar sjuk forst inte tankte vara med pa. Som tur var blev jag overtalad och foljde med. Det var jattekul och lite smalaskigt. Mest av allt for att jag var radd att tappa mina glasogon. Troligtvis darfor var jag, och en nepalesisk kille, de enda som lyckades halla sig kvar nar baten stallde sig upp pa sidan och var pa vag att hamna upp och ned - vilket den som tur var inte gjorde.
Har i Chitwan har vi redan hunnnit med en promenad i djungeln, som jag tyckte var helt fantastiskt. Efter Kathmandus buller var lugnet dar otroligt. Vi fick smyga for att inte dra till oss for mycket uppmarksamhet. Man vill inte garna traffa pa ett gang noshorningar nar man promenerar i skogen. Gor man det har jag dock fatt lara mig att man ska springa i sicksack och sen klattra upp i ett tad. Sa ar det lugnt ^^
Utover promenaden har vi akt kanot i en a och tittat pa korkodiler, suttit vid flodbanken och druckit Everest-ol och idag ska vi rida pa elefanter.
Nu ska jag ta och ladda upp lite bilder pa facebook, tror det ar lattare. Sa skriver jag igen nar jag kommit till Rampur - dar jag ska bo fram till maj-juni.
och jo, det dar med bloggnamn ar alltid sa valdans svart. I brist pa fantasi tog jag mitt nepalesiska namn som jag fatt tilldelat av min spraklarare Keshav. Det ar alltsa Kabitaa och betyder poesi.
Therese
